Spelminne! Dagen jag glömde spara!

Jag vill varna känsliga läsare för vad ni kommer att få läsa. Detta är en sann historia som har hänt mig och jag vill varna andra spelare för denna fasa.

När jag var 12 år så fick jag The Legend of Zelda ocarina of Time i julklapp. Jag hade lånat det från en kompis före jag fick det själv och jag älskade det spelet. Jag minns att jag älskade den öppna världen och att man kunde utforska så mycket, Min yngre syster Emma brukade sitta jämte och titta på (hon vågade inte spela själv i början).

Det var en helt otrolig känsla att gå in i The Deku tree och möta spindeln Gohma och döda den för att få tag på kokiri's emerald. Man behövde Kokiri's Emerald tillsamans med Gorons ruby och Zora's Sapphire för att kunna öppna en dörr i temple of time och dra ut master sword ur sin sten och bli ett par år äldre i spelet. 

De tidigare dungeons och quests hade sina utmaningar men det finns inget och då menar jag inget som testade en människas tålamod och psyke så som vatten templet och det är jag nästan säker på att alla som spelat Ocarina of Time kan hålla med om. För att komma in i detta Tempel av ren frustration var man först tvungen att gå in i en is grotta för att få tag på ett par skor med stålhätta så man kan sjunker i vattnet. Så fort man kom in i den här grottan var det som en 18 åring med en volvo 240 med sommar däck på en frusen sjö, det går inte att få fäste man bara kanar omkring. När man har gått igenom detta frusna helvete och fick tag i skorna och tänker att det hade varit fan så mycket enklare att bara trycka på lite stål på dom skorna jag redan har så bär det av till vattentemplet. Jag kommer inte riktigt ihåg hur men man får tag i en blå dräkt som hjälper dig att andas under vatten. Så utrustad med en blå dräkt och ett par arbetsskor med stålhätta så tar jag mig ner till vattentemplet och ska börja utforska, när jag kommer in så ser jag att hela skiten är översvämmat. Hela templet går ut på att höja och sänka vattennivån i templet för att kunna ta sig vidare och hitta nycklar för att kunna ta sig igenom låsta dörrar. Efter vad som känns som ett helt yrkes liv kommer jag fram till dörren till det rummet där bossen gömmer sig och den dörren kräver en speciel nyckel master key tror jag den heter, givetvis så hade jag inte hittat den, så jag spenderar ytterligare ett yrkesliv med att höja och sänka vattennivån tills jag kommer till ett rum jag inte har varit i än. Jag går in i rummet med en spänd förväntan över vad som gömmer sig där inne när jag hör ett rop "Christoffer nu får du stänga av och gå och lägga dig". Det var min Mamma som tyckte att sömn är viktigare än att rädda Hyrule undan ett fruktansvärt öde. Hon har har nästan bara bra egenskaper min Mamma men prioritering är inte en av dom när man bara kan be någon gå och lägga sig mitt uppe i de ödes avgörande uppdrag som jag hade åtagit mig. Jag ropade tillbaka det klassiska argumentet som aldrig fungerade "Bara en liten stund till"

"Nej! gör nu som jag säger och gå och lägg dig" Ropade mamma tillbaka. 

Hennes protester föll för ett dövt öra för det som uppenbarade sig på min 28 tums tjock TV var kistan med The Master key. 

När jag med darrande händer styrde Link mot kistan så uppenbarade sig en gestalt i dörröppningen till mitt rum jag trodde först att det var Mamma som hade kommit upp till mitt rum för att på allvar säga till mig. Men det visade sig att vara något helt annat något mycket kortare än min Mamma, hon hade alltså skickat sitt mest fruktansvärda vapen för att hindra mig från att besegra Ganondorfs tjänare i vattentemplet, Min yngre syster Fanny. Hon gick med raska steg fram emot mitt Nintendo 64 och med fasa bevittnade jag hur hon tryckte på avstängnings knappen och med så auktoritär röst en 7 åring kan frammana sa hon "Mamma sa att du ska stänga av". Med panik slog jag igång konsolen igen och för första och enda gången i mitt liv så bad jag att jag hade sparat mitt spel...det hade jag inte. Detta skedde för 17 år sedan och jag vaknar fortfarande upp kallsvettig på nätterna med ett skrik på mina läppar innan jag inser att det är försent att stoppa henne, det kommer alltid att vara försent och jag håller fortfarande på efter 17 år att planera min hämnd. Fanny när du minst anar det så kommer jag att stänga av din konsol när du inte har sparat bara så att du vet;)

Det var del två i serien jag kallar Spel minnen eller detta kanske mer är en Creepy pasta när jag tänker efter. Gör vad ni vill med denna historia men kom ihåg kan det hända mig så kan det hända er!

Ha det gött!