Spelminne - Det stora Sveket

Jag närmar mig med rejäla älgakliv den högt ansedda åldern 30 år, knappt 3 månader kvar tills jag inte längre minns vad jag hade till frukost eller vart jag bor eller heter. Vi får väl hoppas att det inte är så illa vid 30 och att demensen håller sig borta iallafall 40 år till. Men bara utifall att demensen skulle slå till likt ett yxhugg i rutten stakets stolpe så kan det vara bra att börja teckna ner vad som kan komma att bli ”En gamers memoarer”.  Jag tänker alltså dela med mig av ett gammalt spelminne (igen sparfil) så tänd brasan, släng ut katten och häll upp nåt gott att dricka och gör som Deckard Cain från Diablo säger ”Stay awhile and listen”.

Det här hände för inte allt för många år sedan när jag och vad jag trodde var min bästa vän utsatte mig för ett sådant svek att jag inte jag riktigt än har återhämtat mig. Vi kan kalla vännen för Alfred för det är så han heter, vi satte oss ner för att slakta lite Zombies i Left 4 Dead 2, banan heter Swamp fever och det är precis vad det låter ett träsk fyllt med Zombies, tanks, spitters, smokers, jokeys och hunters. Vi kämpar oss febrilt igenom alla horder av odöda monster när vi plötsligt anländer till ett stort hus, som dom tränade yrkes mördarna vi är dödar vi snabbt och smidigt zombierna inne i huset. När vi söker igenom huset hittar vi en radiosändare och kallar på hjälp, en man som har en båt svarar och berättar att han tänker hämta upp oss om vi kan hålla ut tills han anländer. Vi har väl inget val tänker vi och lägger upp vårat försvar och så….bryter vad som bäst kan beskrivas som självaste helvetet ut.

Efter vad som känns som timmar av skjutande dödande och huggande hör vi plötsligt hur en båttuta ljuder från floden vi börjar springa mot den, då plötsligt uppenbarar sig två Tanks framför vårt mål och vi försöker ta oss förbi dom och Alfred blir slagen till marken. Jag står in för valet att antingen springa till säkerhet och överleva men då skulle min vän, min vapendragare dö, mitt samvete kunde inte låta detta ske så jag gjorde vad jag var säker på att han skulle göra för mig så jag sprang tillbaka och drog upp honom och säger att han ska springa mot båten. När Alfred springer mot båten vänder han sig om och hånler mot mig och jag ser hur min skärm lyser upp och vad som skulle ha varit en brännande smärta om det hade varit på riktigt då vill säga. Alfred kastade en molotov cocktail rakt i mitt redan mörbultade ansikte så att tanksen skulle ägna mig sin fullaste uppmärksamhet och det sista jag såg när jag stod ensam och övergiven i lågorna var Alfred åkandes iväg på en båt skrattandes.

Men frågar man Alfred så är det han som är offret vilket jag förnekar ihärdigt.

Hoppas ni gillade läsningen och vill ni ha mer spelminnen så lämna gärna en kommentar och dela gärna med er av era egna spelminnen.

Ha det så gött!