Jag närmar mig med rejäla älgakliv den högt ansedda åldern 30
år, knappt 3 månader kvar tills jag inte längre minns vad jag hade till frukost
eller vart jag bor eller heter. Vi får väl hoppas att det inte är så illa vid
30 och att demensen håller sig borta iallafall 40 år till. Men bara utifall att
demensen skulle slå till likt ett yxhugg i rutten stakets stolpe så kan det
vara bra att börja teckna ner vad som kan komma att bli ”En gamers
memoarer”. Jag tänker alltså dela med mig av ett gammalt spelminne (igen
sparfil) så tänd brasan, släng ut katten och häll upp nåt gott att dricka och
gör som Deckard Cain från Diablo säger ”Stay awhile and listen”.
Det här hände för inte allt för många år sedan när jag och vad
jag trodde var min bästa vän utsatte mig för ett sådant svek att jag inte jag
riktigt än har återhämtat mig. Vi kan kalla vännen för Alfred för det är så han
heter, vi satte oss ner för att slakta lite Zombies i Left 4 Dead 2, banan
heter Swamp fever och det är precis vad det låter ett träsk fyllt med Zombies,
tanks, spitters, smokers, jokeys och hunters. Vi kämpar oss febrilt igenom alla
horder av odöda monster när vi plötsligt anländer till ett stort hus, som dom tränade
yrkes mördarna vi är dödar vi snabbt och smidigt zombierna inne i huset. När vi
söker igenom huset hittar vi en radiosändare och kallar på hjälp, en man som
har en båt svarar och berättar att han tänker hämta upp oss om vi kan hålla ut
tills han anländer. Vi har väl inget val tänker vi och lägger upp vårat försvar
och så….bryter vad som bäst kan beskrivas som självaste helvetet ut.
Efter vad som känns som timmar av skjutande dödande och huggande
hör vi plötsligt hur en båttuta ljuder från floden vi börjar springa mot den,
då plötsligt uppenbarar sig två Tanks framför vårt mål och vi försöker ta oss
förbi dom och Alfred blir slagen till marken. Jag står in för valet att
antingen springa till säkerhet och överleva men då skulle min vän, min
vapendragare dö, mitt samvete kunde inte låta detta ske så jag gjorde vad jag
var säker på att han skulle göra för mig så jag sprang tillbaka och drog upp
honom och säger att han ska springa mot båten. När Alfred springer mot båten
vänder han sig om och hånler mot mig och jag ser hur min skärm lyser upp och
vad som skulle ha varit en brännande smärta om det hade varit på riktigt då
vill säga. Alfred kastade en molotov cocktail rakt i mitt redan mörbultade
ansikte så att tanksen skulle ägna mig sin fullaste uppmärksamhet och det sista
jag såg när jag stod ensam och övergiven i lågorna var Alfred åkandes iväg på
en båt skrattandes.
Men frågar man Alfred så är det han som är offret vilket jag
förnekar ihärdigt.
Hoppas ni gillade läsningen och vill ni ha mer spelminnen så lämna
gärna en kommentar och dela gärna med er av era egna spelminnen.
Ha det så
gött!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen där Alfred kan man inte lita på!
SvaraRaderaHaha nej det kan man verkligen inte göra!
Radera